Antingen är det Morrissey eller jag som börjar bli gammal...

Lördagkväll. Scandinavium. Morrissey.
 
Förväntansfulla traskar vi i duggregnet mot hockeyarenan för att beskåda den gamle The Smiths-sångaren. Min relation till engelsmannen innan konserten är mestadels en samlingsskiva med The Smiths i min kusins ägo, vilken spelades med jämna mellanrum när vi olovligt delade 24 kvm utan kök i en av Stockholms söderförorter. Några år och ett par radiodängor senare har även popikonens soloprojekt gjort visst musikaliskt intryck på mig.

Min vän som gör mig sällskap har precis berättat om gången då han i krogkön mötte en musikelitistiskt yngling som med inledningsfrasen "Lyssnar du på Morrissey?" ivrigt ville diskutera Manchester-sonens solokarriär kontra The Smiths-tid. Det är med andra ord med viss fördomsfullhet vi närmar oss entrén för att därinne möta de människor som likt oss ska beskåda konserten.

Väl inne köper vi oss en öl i kiosken som kvällen till ära har korvförsäljningsförbud på veganen Morrisseys begäran. Med drycken skvallpandes i plastglas hittar vi våra platser och kan till vår lättnad konstatera att våra fördomar spelat oss ett spratt. Förvisso finns här musikvetare men de allra flesta verkar likt oss kommit för att beskåda showen utan att diskutera Morrissey på något djupare plan.

Musiken drar igång och Morrissey med band äntrar scenen. De inleder med andrasingeln från skivan från förra året "First of the gang to die", en av radiodängorna, något som välkomnas av publiken. Hela konceptet handlar om Stephen Patrick Morrissey och hans sång, hans slängande med micksladden och stapplande dansstil. Bandet gör det de ska; levererar musiken och håller sig i bakgrunden. Varje låt avslutas med ett "Thank you!" och en bugning mot ståparketten. Mellansnacket är skämtsamt.

På vår högra sida sitter två tjejer, yngre än oss, vilka varje gång de känner igen introt till en låt klappar händerna likt åskådarna runt greenen på en golfbana och skriker likt 60-talets Beatles-fans av upphetsning. "Gud va söt han är!" hör jag vid ett tillfälle. På vänster sida har vi tre andra tjejer, även dessa yngre än oss, som efter varje låt utbrister "Gud va bra! Gud va bra!" och följer upp med en önskan om att nästa låt ska bli "Irish blood, english heart", dvs. den första singeln och tillika radiodängan i ordningen förra året.

Jag och min vän är inte lika exalterade. Snarare tvärtom. Vi sitter och är stundvis uttråkade. Många av låtarna är från nya skivan som släpptes endast några dagar innan konserten. Musiken trillar förbi våra öron i mångt och mycket likt radioskvalet på en reklamradiostation. Det är något som saknas. Men så händer det något. Morrissey kör tre korta The Smiths-låtar. Det klassiska The Smiths-soundet med klingande gitarrslingor väcker känslor av nostalgi. Melodiöst och lättillgängligt. Vi skiner upp för en stund men konstaterar strax att nostalgitrippen är över.

Kanske Scandinavium inte är optimalt forum för Morrisseys framträdande. Kanske jag lyssnat in mig för dåligt på hans senaste plattor för att uppskatta framträdandet till fullo. Kanske mina förväntningar om framträdandet var alltför stora för att kunna infrias. Eller kanske det är så enkelt att jag som närmar mig 30 börjar bli gammal. För visst är man väl ändå gammal när man till sin förvåning i tanken anammar uttrycket "Det var bättre förr!"?
 
Antingen så är det Morrissey eller jag som börjar bli gammal...