Airwaves 2010

Reykjaviks stolthet Airwaves är en festival som verkligen angår hela staden. I vartenda skyltfönster och varenda klubb har något tema på rutan, musik pumpar ut på gatan så fort man går förbi en pub, lokal eller skivbutik och det pratas både danska, norska och amerikanska på gatan.

Verkar som varenda islänning spelar i åtminstone 3 olika band och varenda gathörn i centrum har minst 2 spellokaler. De dricks hejvilt och partajas friskt och att skapa massa olika regler i onödan verkar inte ligga islänningarna nära, det är ofta knökfullt på pubarna och ljudnivån är högre än i Sverige och ibland var det ren tumult för att ta sej in på de olika lokalerna med nära på slagsmål mellan vakter och musiksugna köande. En egenhet är att om jag ska lämna en pub för en nattpromenad hem eller kanske gå till annan pub och jag har en halv öl kvar får jag hälla över ölen i plastmugg och ta med mej som promenaddryck så därför så springer alla omkring på gatan med dricksglas i handen.

Spellokalerna är ofta små och intima och den största scenen är Reykjavik art museum eller Listasafn som det även kallas, det är i svenska mått jämförbart med Annexet på sin höjd. De har både ett officiellt program och ett off-venue program med en drös helt suveräna lokaler. Nasa, Sodoma, Listasafn och Venue är några av de bästa klubbarna jag besökt helt i klass med tex Studion som låg vid St Eriksplan som var ett favoritställe. Även Dillon som är mer av ett råbarkat rock ställe med lite vilda västern träinredning besökte jag gärna för att få lite svettigare musik och på Cafe Amsterdam kunde man höra lite mer punkinfluerat om man hade tur.

Banden som spelar är till störst del inhemska och de internationella banden är ofta på väg upp. Det finns inga band i storleken U2 eller Radiohead utan årets dragplåster var Robyn. Innan jag åkte var jag inte helt glad åt programmet då jag tyckte det saknades några höjdpunkter men utan tvekan var årets upplaga av festivalen den bästa jag besökt, har varit på plats de 2 senaste. Det fanns många band jag hört några låtar med som är okey men när de stod på scen växte de till magi vissa stunder.

Det band som fick öppna festivalen för mig är klassiska vilda rockarna Reykjavik! som jag mest tyckte var slammer men inte så intressant, roligare blev det med finska duon Le Corpse Mince De Francois som var både charmigt och medryckande elektropop. Efter den spelningen var det dags att besöka Listasafn där Moderat gjorde en riktigt bra spelning, det är råare elektromusik, det är tyskt och låter tyskt. Moderat var ett av de band som var överaskande bra live. I övrigt var torsdagen den dag som var minst intressant. Fredagen däremot var hysteriskt bra med flera av årets höjdpunkter. Chateau Marmont från Frankrike var första bandet ut på Listasafn som jag såg, det går att höra melodier från 80-talets syntpop stämningsfulla sånger som ofta var helt instrumentala. På samma scen stod duon Feldberg bestående av Eberg och fantastiska sångerskan Rósa Birgitta Ísfeld som även står bakom mikrofonen i Sometime. Det är ett band som syns på scenen då Rosa har en hattkreation som inte är blyg och hon framför sångerna med sin jazziga röst. Superhypade bandet Hurts uppträdde även de på Listasafn och de är värda all hype de kunde få. De syntpoppiga sångerna och även mer hjärtskärande balladerna fick mej att rysa och sällan har en scen varit packad av så bra framträdanden en kväll än Listasafn med de nämnda banden. Jag sprang lite mellan och hann med att se Teeth på den lilla elektroniska scenen Venue. Ett otroligt ös och en sångerska som på många sätt påminner om M.I.A med ett tempo som är mer åt punkhållet. Teeth sångerska var liten men fullproppad med energi som skulle ut när hon hoppade runt bland publiken. Kvällen avslutade jag på Nasa och Svenska Slagsmålsklubben. De kom ut som de bör på island i stora pälskappor och ställde upp för att ratta sina maskiner, det är finurliga melodier som ofta låter som tagna från tv-spel som går i trippel hastighet. Avslutade kvällen med en långpromenad mot hotellet med ringande öron och en urvattnad plånbok. Lördagen som var min sista festivaldag startade med en bussresa ut till Blue Lagoon där det är festivalfest med dj:s och artister ute bland stora varma vattenkällor, helt fantastisk upplevelse ligga i den ångande sjön sippande på en drink eller öl med frusna artister på scen. Begav mej sedan in till staden igen, det var mest småband jag var ute efter, på Nasa uppträdde ett annat hypat band, JJ som har varit ett av årets utropstecken om man får tro förståsigpåarna. Det var härliga harmoniska poplåtar blandat med elektronisk dub. Zlatan hade blivit stolt om han varit på plats då en hel låt tillägnades han på videoskärmen med en kavalkad av hans vackraste mål. Efter denna konsert var det dags för Venue igen och elektroband. Sometime som är det Islänska band som ligger mej närmast hjärtat kom sent på scen, framförde sin 80-tals influerade clubpop med jazzinfluerade sång men gick av scen efter bara 3 eller 4 låtar, efter Sometime gick Kanadensaren Diamond Rings på scen, efter ca 20 sekunder av syntpop var det endast hans röst som hördes då musiken dog. Efter 10 minuter med nya tag var Diamond Rings åter på scenen, hans låtar var perfekta för en 3:e festivaldag då jag lagom bakfull, lagom utpumad och med trötta ben satt på ett trappsteg och var allmänt tillbakalutad. Sen var festivalen slut för min del. Festivalen pågår onsdag till söndag men jag och min tomma plånbok orkar med torsdag till lördag.

Än en gång kan jag bara konstatera att Airwaves är den häftigaste festivalen jag varit på, Reykjavik är otroligt ball stad, fantastiska scener, riktigt bra band och skitdyr öl. Kan inte vänta på att det ska bli Oktober 2011.