Adept och Raised Fist på Tyrol

Adapt och Raised Fist på Tyrol

Innan Adept kliver upp på scenen på Tyrol har jag ingen aning om vad som komma skall.
Stämningen bland de ca 950 besökarna är skön och avslappnad med viss förväntan i luften.
In på scenen kommer ett gäng unga grabbar som inte utåt sett faller under den typiska looken för ett hardcoreband.
En gitarrist med integritet liknande Napoleon Dynamite, en Stålmannen och en ”Mini-Me”, som publiken skriker, vilket jag antar är riktat till sångaren.

Adept spinner på ettan och går sedan från 0-100 på några få sekunder.
Bandet från Trosa bjuder på en show som får mig att dra på mungiporna. Man ska aldrig tro på det som ögonen talar om för hjärnan. För dessa till synes vanliga gossar rockar skiten ur Tyrol redan innan deras första debutplatta släppts.
Hela bandet men framförallt sångaren trivs på scenen och bjuder mycket på sig själv.
Många lovord till huvudbandet för kvällen flyger ur hans mun mellan låtarna.
– Solen kommer dit Raised Fist kommer, ett uttryck från Trosa.
Är det Adept som ska sätta Trosa på musikkartan?

En bit in i spelningen byggs en moshpit upp som innehåller lika mycket aggression som kärlek. Bitvis kan man tro den är arrangerad av Orsa spelmän då det dansas i ring.
Moshpiten växer under spelningen och Adept lyckas verkligen få med sig publiken.
Ödmjuk och tacksamhet till både publik, arrangörer och huvudakten speglar Adepts korta spelning.

Jag och många andra ser gärna det här bandet igen, som med tiden kommer utvecklas ordentligt med den stadiga grund de visat att de står på.

Nivån med Adept var ändå ganska hög. Men när Raised Fist går på scenen märks den självklara skillnaden i erfarenhet och ålder.
Att sitta och le genom en hel Hardcore-spelning, eller vad man väljer att klassa det som, hör nog inte till vanligheterna. Men Raised Fist förvånar, trots ganska höga förväntningar på detta band som ändå känns en aning hypat. Detta deras avslappnade attityd och rena kärlek till musiken till trots.
Är man tillräckligt jävla bra (i vissa fall behöver man inte ens vara lite bra, men gäller inte Raised Fist.) så sätter lätt media en prägel som inte är självvald av bandet.
Men många i publiken verkar ha förstått Raised Fists riktiga själ och äkthet och inte som bandet som snurrar mycket i radio just nu.

Jag funderar snabbt om man kan vara otränad om man lirar i Raised Fist, rörelserna på scenen hör till de avancerade passen på Friskis, fast mycket snyggare. Jag kommer snabbt fram till ett nej, ingen i bandet är stilla på scenen. Sångaren fäller naturligt in arga thaikickar och smärtfulla poser. När han hoppar jämfota upp på en uppskattningsvis en meter hög högtalare häpnar nog många. Raised Fist älskar att stå på scenen för de älskar att förmedla sin musik. Stämmer inte det gick jag nog på ett aprilskämt dagen till ära ändå.
Hatisk musik med en massa kärlek kan låta paradoxalt i mångas öron, men de har inte sett det här bandet live.
– Morsan säger att vi bara skriker, jag säger it’s a fucking tribute!
När sångaren påstår att de i vanliga fall är blyga har man lite svårt att tro det då de inte bara hinner med att lira arslet av publiken, de hinner samtala med den också.

Okej, de gillar inte starka karlar som slår tjejer. Visst är det bra med texter om sådant. Men när sångaren förklarar det på scenen får det en viktigare och mer lättförstådd innebörd.
Med mikrofonsladden virad runt sångarens hals som en snara river de av den tydligt uppsakttade låten ”Some of these times” samtidigt som publiken förvandlas till ett ännu mer livat myller än innan.

Mot slutet sitter jag i mina seriösa journalistiska tankar och tänker hur sexistiskt det skulle vara om jag skrek ”Take if off” riktad till den svettige sångaren med ett lagom fuktat linne.
Givetvis enbart med sångarens välbefinnande i tankarna.
Jag behöver inte tänka länge innan linnet åkt av och den starka saunakänslan sprids över lokalen med tre bara överkroppar i bandet och otaliga i publiken.
– Utan er skulle vi inte ha så jävla roligt just nu!
Sant, men utan dem skulle inte publiken ha så jävla roligt heller.
Under, den uttalat sista låten ”Killing it” släpper jag pennan och bara njuter.
De tidigare vildarna i Moshpiten kramas innan extralåtarna och en allmänt kärleksfull stämning ligger lika tjock som röken över Tyrol.