Accelerator: The Big One, Göteborg 5/7-2006

Accelerator The Big One är en fantastisk institution. På tre scener (fyra i Stockholm) presenteras varje år en rad spännande akter, både namnkunniga och mer obskyra. För två år sedan fick jag två nya favoriter i form av Wilco och Electrelane, och fick dessutom äntligen se det fantastiska (om än för kvällen lite överförfriskade) Modest Mouse. Jag kan fortfarande inte förlåta mig själv för att ha missat bland andra Sonic Youth, Joanna Newsom och Bloc Party förra året. I år var det, precis som Blogger noterat, flera riktigt starka kvinnliga artister (och sammanlagt var säkert nästan en tredjedel av de som uppträdde kvinnor).

Jag anlände till Trädgårn i lagom tid för att se Regina Spektor, som förstås var mycket bra. Bakom den blyga/knasiga framtoningen finns inte bara en fantastisk och varierad sångröst, utan också en arsenal av spännande och starka låtar. Spektors klassiska böjelser hörs tydligt när hon spelar piano, och tillsammans med hennes berättande stil och säregna sång är det de som skiljer henne från andra framstående kvinnliga "singer/songwriters" som spelar piano. Mitt enda klagomål är att hon inte fick spela i mycket längre än en halvtimme. Hon hann i alla fall spela flera favoriter (bland annat "Samson"), och "Ghost of corporate future" var en oväntat bra avslutare.

Sedan var det dags för Love is all på utescenen. De verkar ha hittat ett ganska eget uttryck - nämligen vagt Gang of Four-osande punkpop med saxofon. Bandet såg ut att ha roligt och var samspelta, men tyvärr kändes det lite svårt att skilja på låtarna, och i frånvaron av melodier hade den Kathleen Hanna-aktiga sången en tendens att bli lite enerverande. Ett plus för saxofonen, i alla fall då den bidrog med kaotiska vrål och inte tillrättalagt popblås. Det var säkert en bättre spelning för de som redan var inlyssnade.

Jenny Lewis with The Watson Twins var bättre än väntat. Rilo Kiley-sångerskan och -gitarristen har en grym utstrålning, och tillsammans med sitt band levererar hon en mystiskt attraktiv form av countryrock, en genre man annars lätt underskattar. Stämsången och slidegitarren är pricken över i:t. Traveling Wilburys-covern "Handle with care" gästas av Death Cab for Cuties Ben Gibbard (som Lewis också sjunger med i utmärkta The Postal Service). En väl avvägd spelning där både ballader och snabbare nummer håller kvar uppmärksamheten.

Extremhypade Arctic Monkeys var proffsiga och självsäkra men spelningen led av en viss brist på dynamik. Inspirationen från The Police hade varit tydlig även utan den explicita referensen i "When the sun goes down", vilket kan ses som både gott och ont. Bandet, särskilt sångaren, är övertygande, men låtmaterialet är tyvärr inte det på samma sätt, även om det bitvis är charmigt.

Kanadensiska Islands var kvällens joker. Ett band med fioler, vintagesynt och basklarinett? Jag är såld - åtminstone när det gäller liveupplevelsen. Och bandet rockade loss så mycket det gick på den lilla inomhusscenen. Sångarens mellansnack var den bästa på hela Accelerator, med skumma skämt om både Göteborgs kriminalvårdsanstalter och de fulla publikmedlemmarnas "vackra blå ögon". Musiken kan beskrivas som sprallig men smart pop, inte lika psykedeliskt och utflippat som Animal Collective, inte lika naivt som Architecture in Helsinki och inte lika mörkt som Arcade Fire.

Death Cab for Cutie hade en något svagare setlista än på Roskilde, men mina favoritlåtar spelades (bl.a. "The New Year" och "Crooked Teeth") och bandet var alltjämt töntigt på ett väldigt sympatiskt sätt. Death Cab har, åtminstone live, någon sorts postrock-tendenser som i lagom doser är ett mycket bra komplement till deras popmästerverk.

Efterlängtade Hot Chip gjorde mig inte besviken. Kliniska beats, syntslingor lager på lager, funkig gitarr och stämsång. Låtarnas subtila dynamik fungerar lika bra live som på skiva - här är det inte volymen som gör musiken dansant, utan arrangemangen, groovet och melodierna. Alla låtar är förstås inte lika bra som "Boy from School" och "The Warning", men det är flera som verkligen blommar ut på scen. Ett litet minus för den sega versionen av "Colours". I övrigt tror jag att jag kanske har en ny favorit.