24 hour party people och en sällsam vandring.

Ikväll hade TV2 Tema Stjärna, hur man når musiktoppen. De visade dokumentärer, Orvar och filmen 24 hour party people, en film jag nog aldrig kommer tröttna på ens om jag försöker. Känslan utav uppriktig nakenhet som den visar (kanske för att den spelas in med en skakig hand hållandes en kamera?), dvs den kassa kvalitén som gör den så verklig att det faktiskt känns som att det är den riktige Tony Wilson och Ian Curtis dom visar. Gud vad jag älskar hur äkta det känns, alltifrån dens meningslösa scener att mata duvor med råttgiftsfyllt bröd till det tragikomiska i Ian Curtis kommentar till deras Shes lost control-inspelning

- It sounds like fucking David Bowie who sings like he wants to die when he is 25.

Och Steve Coogan som Tony Wilson ska vi inte ens tala om. Han är så ruggigt bra med sin attityd om oskyldigt arrogant. Det sistnämda är säkert inte ens med mening. Han är bara otroligt skönt spontan.

Och rätta mig om ni tycker att jag har fel men handkamera-stämningen kombinerat med musik ifrån Happy Mondays, New Order och för att inte tala om Joy Division gör att filmmusiken hamnar i en alldeles egen klass för sig.

Nåväl. När jag sedan var uppfylld utav känslan ifrån filmen vandrade jag genom staden jag bor i, Lindesberg, hem till mig ifrån några vänner jag var och tittade tillsammans med. En stad där mestadels av invånarna och stämningen kan stämplas som idioti och inskränkthet.
Jag lyssnade på Jens Lekmans skiva Maple Leaves under de tre kilometerna jag gick genom en stad med nyfallen snö upp till knäna som ingen snöplog hade förstört ännu. Och ju längre det gick på låtarna, desto mer sköljdes allting av mig. Alla världens äckliga människor, handlingar och störningsmoment. Alltifrån Pengakåta Snabbmatskedjor och Epatraktorer till Ringsignalsreklamer på Mtv och Charterresor till Mallorca.

Som att för varje ny ton som togs fylldes ett stort glas med vatten mer och mer för varje sekund tills det välte och sköljde som en stor vacker jättevåg över allt fult i hela världen och allt kändes så fantastiskt fridfullt. Jag har inte känt mig så tilllfreds och otroligt, otroligt lycklig över att vara vid liv på det sättet såsom jag gjorde just denna natten när jag vandrade alldeles ensam i Lindesberg där inte en enda bil eller annat tecken på liv störde gatlyktornas halvslummer.

Ändå har Lindesberg aldrig känts så levande som den gjorde just då.

Jag gick på mitten av vägen eftersom staden låg tyst och öde och under Jens Lekmans ord

Feel strange to have you as a friend

But Id rather be your friend

Then to never see you again

lade jag mig ner i den djupa snön i mitten utav väggrenen, blundade och lät mig uppfyllas av hans röst. Där låg jag under ett av de vackraste pianospelet jag vet, ända tills

- you set my heart on fire
upprepades om och om igen.

Jag skulle kunnat ha dött där för jag var så lycklig att det kändes som att jag skulle kunna göra allt och ingenting i hela världen, men mest av allt ville jag ligga där och känna snöflingor landa på mitt ansikte och inte höra någonting annat än just det underbara jag hörde just då.

Om någonting kan kallas för en nära döden upplevelse så var det då, när allt kändes självklart och fulländat. Missförstå mig rätt.

Jag skulle inte kunna säga detta imorgon för då skulle känslan redan vara borta.

Och Jens Lekman är en otrolig och speciell musiker som förtjänar varenda liten droppe utav allt positivt som sägs, skrivs och tänks om honom.

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=28428368