...Och en spelning.

...Och en spelning.

Arab Strap - onsdagen den 8:e februari, Pusterviksbaren i Göteborg.

Faktum: Bandet är en och en halv timme försenat. En halvtimme är showmanship, en och en halv är fylla och backstagebråk. Irriterande.

Faktum: De spelar under de första 30-40 minuterna endast riktigt tråkiga gladpopdängor från sina senaste skivor. Publiken förändras inte nödvändigtvis med bandet. Vi vill höra “Night Before The Funeral”, “Girls of Summer” eller “Afterwards”. Arab Strap handlar om ödsliga gitarrer, billig öl, ännu billigare trummaskiner och dåligt sex, inte eftertanke och glädje i vardagen. Sådetså.

Och inte görs nånting bättre av att bandet är stilla som skyltdockor(eller Strokes, om det nu finns nån skillnad) och att det i mitt tycke helt onödiga kompbandet ser ut som om de tidigare spelade i ett Megadeth-coverband, och låter därefter.

Men, helt plötsligt ger bandet med sig inför publikens arga tillrop och kör fina och bittra “Piglet”, det är inte riktigt vad man vill ha, men tillräckligt för att inte känna sig blåst på kosingen.

Ytterligare några trista låtar följer, sen hoppar sångaren utan förklaring ner från scenen och rusar med panik i blicken ner på övervåningen. Efter några förvirrade minuter återkommer han och frågar ursäktande om det finns separata toaletter för damer och herrar. Vad han gjort? Jag vill inte veta.
Uppenbarligen vill dom iallafall gottgöra pöbeln för detta avbrott och drar igång signaturnumret “Packs of Three”, och helt plötsligt agerar både band och publik med märkbart ökad vitalitet.

Varför undvika material man uppenbarligen fortfarande älskar?

“Packs of Three” är faktiskt en så hejdundrande enastående läcker liten låt att den räddar hela kvällen från medelmåtta:

“It was the biggest cock you’d ever seen, but you’ve no idea where that cock has been”

Om man besitter rätt sinne för humor det vill säga.