Återkommande konserter.

2003 såg jag Håkan Hellström för första gången, det var på en solig arvikafestival. Håkan var som född på scenen och konserten var storslagen.

I skrivande stund har jag sett honom 7 gånger, senaste gången var på roskilde i somras. Det som slog mig i ett bastu-liknande och fullproppat Arena var att känslorna flödade lika starkt som första gången framför Vintergatan på arvika 03.

Att en artist lyckas fånga ett fan lika starkt 7 konserter irad är helt otroligt. Och flera gånger har jag tänkt "Nu kan det fan inte bli bättre" och till min förvåning ändå stått i lika många tårar konserten därefter.

Det finns bra live-band och dåliga live-band, detta är ganska logiskt. Men det som jag fachinerats över är att ett band eller en artist gång på gång på gång kan prestera och beröra lika starkt. Det är värt att lyfta fram.

Ett andra exempel är de norska prinsarna i Turbonegro. December var månaden och året lydde 2002. Jag minns konserten som det grymmaste jag fram till då hade upplevt. Hank von Helvete blev genast en STOR idol i mitt liv. 5 konserter senare stod Turbonegro på Orange Stage under roskilde 05 och konserten som bandet bjöd på var inget annat än ren lycka.

I sommar ser jag fram emot min sjunde konsert med dessa norskar, och ärligt talat tror jag inte att den kommer bli lika bra som de andra sex. Men i och för sig  har jag tänkt så många gånger förr.