Åh nej, Bingo-Bob igen!

Jag skriver det här längst upp så att alla ser det: Bob Dylan är en av mina allra bästa artister. Så inte någon tror något annat och börjar försvara honom på ett helt onödigt sätt för att denne någon kanske inte orkar läsa riktigt vad det är jag skriver här nere.

Nåväl. De gånger jag varit på Roskilde har festivalen bjudit på åtminstone en gubb-hjälte bland artisterna. 2000 var det Lou Reed, 2001 Bob Dylan och 2002 Steve Earle.

Sen har jag missat festivalen tre gånger av olika anledningar, vilket, får jag anta, var anledningen till att David Bowie ställde in 2004, och att Iggy och Santana... Äsch. Hursomhelst, jag är en smula besviken över att gubbhjälten i år återigen är Bob Dylan. Det är ju vid det här laget väl känt att herr Zimmerman är en smula... lynnig, vad gäller scenframträdanden, och att se honom live är något av ett lotteri. För min del hade det hellre fått vara, säg, Leonard Cohen, eller, jag vågar knappt skriva det, Bruce Springsteen. (Morrissey har fortfarande att göra en duett med Emmylou Harris innan han blir gubbe. Conor Oberst är alltså på god väg!)

Jag och min mycket goda vän Johan såg Dylan på Olympen i Lund 2000 och då var han på gott humör. Faktum är att han till och med, vid ett tillfälle, gjorde ett litet dans-steg! Sen såg jag honom som sagt igen på Roskilde 2001, och då hade han inte lika nära till dans, faktum är han var nästan lika tråkig som, säg, Lou Reed året innan.

Men det kanske är det som är charmen? I dessa dagar av internet-Poker och Jack Vegas-maskiner kanske folk tilltalas av ett visst mått av gambling när det ska gås på konsert? Undrar vilken vadslagningsbyrå som blir först med Dylan-stryktipset: kryssa rätt humör på 13 konserter och vinn! Det är respekt.