Älskade oväsen

"Första gången jag hade det tvivelaktiga nöjet att avlyssna ett jazzkapells härjningar på musikestraden, trodde jag mig helt hastigt förflyttad till ett bleckslageri, där man samtidigt tillverkade alarmsignaler för ambulansbilar" - så heter det i en sorts protestskrivelse mot jazzen från första hälften av 1900-talet. Både rock och punk kom senare att kallas för oväsen av upprörda samhällsmedborgare. Men mer "klassisk" musik har också avfärdats som skräp - exempelvis Stravinskijs Våroffer, vars premiär år 1913 urartade till ett regelrätt upplopp bland de arga åhörarna.

Gränsen mellan musik och oljud är inte så självklar. För oss är det förstärkta, distade ljudet av metallsträngar som vibrerar något av det mest "naturliga" som finns, men det är lite märkligt om man tänker efter. Moderna kompositörer och artister använder gärna otippade ljud eller brus - gatuljud, radiovågor från yttre rymden, till och med ljuden från plastikoperationer - och sätter ihop dem till musik.

Men det behöver inte finnas någon kompositör. Det är till exempel något märkligt musikaliskt med ljudet av festival. Sorlet som ligger som en matta över campingområdet, ljudet av hundra konversationer där man inte kan urskilja orden, bara deras melodi. Ljudet av kasettbandspelare långt bort, av ölburkar som öppnas, av nudlar som kokar utanför tältet bredvid. Och vid scenen: publikjubel, allsång och rundgång.

Sedan börjar bandet spela.