*ett fyndigt talesätt/ordspråk*

Jag kan inte komma på vad det är bara... nått i stil med katastrofer kommer sällan ensamma? skriv en komentar om någon vet vettja.

En krashad hårddisk och alla mina filmer försvinner på ett ögonblick. Sen en mindre katastrof: jag gick en runda till den lokala secondhandlaren och såg en skinjacka som vart dösnygg och vart så gott som tvungen att köpa den. Den vart däremot inte till secondhands pris utan kostade hela 500 pix. det plus en ny hd på ca 900 blir min undanstoppade pengar till roskilde som ryker. Vilket betyder att ja kommer bli tvungen att prioritera bort två konserter ja sett fram emot i evigheter senare i maj. Den ena Language of flowers på mejeriet och den andra är babyshambles i köpenhamn (man får väl passa på medan han lever).

Så nu måste man alltså lägga in en skrivar spurt. Efter att ha vart utan internet ett tag och nu bara sitter på en nödlösning. Hur skrivar spurtar man då? ska man sikta på kvantitet eller ta färre inlägg som har kvalitet? det är inte lätt alltid det dära. Och vad är egentligen kvalitet för något? känns skrämmande abstrakt i sammanhanget.

Man brukar säga att det viktigaste när man skriver artiklar eller ska tala inför några är att man känner målgruppen och att riktar det hela till dem. Vad är ni alla för en målgrupp då? eller ska man fortsätta vara sådär personlig som ja vart nått inlägg tillbaks och sluta försöka vinna nån biljett?

eftersom jag har dåligt me alternativ så skriver ja lite flummigt. Ni vet det länge uttjatade citetet ifrån high fidelity?

”Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?”

Jag tänkte nöta det ännu lite till

Varför är det så trevligt att lyssna på deppig musik när man mår dålig. Att lyssna på någons klagan. Ja lyssnar på Anthony and the johnssons när han sjunger om hur han vill va en tjej men inte får och då mår ja oftast bättre eller kanske mår ja sämre men ja gör det för att ja på något plan får njutning. Är det självcentrerad egoistisk sådan? Blir jag glad och nöjd och mindre utsatt och ensam om andra har det värre än mig själv och ja får det tydligt bevisat för mig via text musik och tonläge på stackarens röst? Eller är det ännu värre och så att man faktiskt anser sig vara en stackare själv? och att man på nått sätt kan relatera till folk som har riktiga problem?

Jag vill inte tro att ja har några problem. Jag skyller mer än gärna ifrån mig på majoritet och samhälle och det är ja nöjd med därmed basta!

Dagens Låt: Of Montreal - The Repudiated Imortals "Sunlandic Twins"