"Vafan, det är festival"

Min första festivalupplevelse var den enorma Sziget-festivalen. På en stor ö i floden som skär Budapest i två samlades sammanlagt runt 350 000 besökare under en vecka av spelningar, seminarier, teaterföreställningar, workshops och ännu fler spelningar. Jag var inte där hela veckan, och campade inte heller på området, så det gills kanske inte helt - men det var verkligen en annorlunda upplevelse. En sak som slog mig första gången jag satte foten på ön var den uppsluppna stämningen. Trots att det låg så nära storstaden, blev ön som en helt egen värld (till de mer udda inslagen hörde ett litet Hare Krishna-tält där det spelade Hare Krishna-metal varje dag).

När jag två år senare åkte till Hultsfred, kändes den uppsluppna stämningen igen. Man skulle kunna kalla det för "festivalanda". En bekant höll på att hamna i bråk men det avstyrdes med att nån sa "vafan, det är festival!" - man är inte på festival för att bråka. På en festival kan man gå från camp till camp och sjunga, dansa och prata med främlingar - det är normaltillståndet, till skillnad från vardagslivet, då i princip bara a-lagare och tiggare börjar prata med främlingar.

Sen finns ju en baksida av feststämningen. Min tältgranne på Roskilde blev av med det smala aliminiumröret som höll upp halva hans tält. Det visade sig att hans polare satt under ett festivaltält och rökte hasch ur hans tältpinne. I ett annat camp tävlades det om vem som kunde stjäla flest bergsprängare och campingstolar. Antagligen hade de också sagt "men vafan, det är festival!". Man kan bete sig som ett rövhål och ursäkta sig med det uttalandet.

Men trots allt är grundtanken bra: alla ska ha roligt, och de allra flesta vill inte jävlas. Jag undrar bara varför det inte kan vara så mer i vardagslivet. Tänk om ett bråk på stan kunde avstyras med något motsvarande "det är festival"? Om man inte behövde vara packad för att vara social. Om man inte behövde vara tiggare eller säljare för att börja prata med främlingar.