Metaltown 2006 - ett soligt paradis

Till skillnad från förra året öste inte regnet ner, även fast SMHI hade lovat åskskurar och nederbörd. Allt regn föll under natten fram till festivalen istället, det tackar vi för.
Hade det sålts solkräm hade det nog gått åt, ett blekare släkte än den genomsnittlige metalldiggaren är nog svår att finna.

I år blev det publikrekord, 10 000 besökare samlades för att se Sveriges antagligen hårdaste festival. Det var stundtals ganska trångt på piren och särskilt om man skulle köpa dricka kunde köerna ofta vara upp till 60-70 meter långa.
På sätt och vis är det ju frågan om man verkligen vill ha sådan värme och sol på en metalfestival, alla går ju klädda i svart och många har skinnbyxor. Mulet och 20 grader varmt borde vara det optimala.

Festivalen verkar vara hyggligt tillgänglighetsanpassad. Hela området är en slät asfaltsyta och de metalfans i rullstol har en upphöjd platå där de båda utomhusscenerna kan beskådas.

Soilwork imponerade då sången till och med var mycket bättre live än på skiva. Vid låten As we speak var publiken i extas och onekligen lät det bra. Detta är ett band som jag lyssnat på en hel del det senaste och låter så där härligt melodiöst men tungt utan att bli för seriöst och mycket skryt.

Evergrey var ju på plats även 2004. Nu har de en ny skiva i bagaget och då bör man vara orolig för att det blir sanslöst dålig blandning och att de bara kör nya låtar. Så var inte fallet utan så gott som alla gamla låtar man ville höra kom upp som bland annat The Masterplan och A touch of blessing.
Evergrey är ett av banden som tyvärr är ganska representativa för metallscenen då de har mycket bra producerad musik, snygga arrangemang och allt det men saknar en sångare som ens är i närheten av kapaciteten de försöker få en att tro han besitter på skiva. Han låter andfådd så gott som hela tiden och de lugnare delarna av materialet stressas igenom utan den magik som finns på skivorna.
Dock måste jag säga att deras uppträdande ännu en gång är uppskattat hos både mig och publiken.
En kille vid namn Johan W söker upp mig efter spelningen och påpekar att de faktiskt missade låten Solitude within. Detta hade jag hört honom vråla på publikplats redan vid tredje låten. Så om ni i Evergrey läser detta så önskar Johan att ni inte missar den låten nästa gång han ser er =)

Cradle of Filth är ett mycket märkligt band. Kvalificerat och ambitiöst mangel i form av kreativ dödsmetall är ungefär vad det handlar om. Det är lite av en blandning av banden My Dying Bride och Unanimated. Denna grupp vill så klart se lika onda ut på scenen som de låter, dock förekommer många kortvariga förtryckta leenden - särskilt av basisten.
Har aldrig hört dem tidigare men detta är en solklar favorit för mig redan innan jag lyssnat mig igenom deras skivor.
Det härliga med Cradle of Filth är alla tempoändringar och lugna mellanspel dominerade av keyboardisten.

Danko Jones spelade relativt tråkig och klyschig rock ´n roll. Om Rolling Stones hade börjat sin karriär idag och sneglat en aning på Disneyland After Dark hade ljudet blivit ungefär så här. Enbart på en festival får man för sig att lyssna något så när intresserat på en grupp som denna. Bandet spelat som ett duktigt uttråkat Turbonegro, inget intensivt eller ansträngande alls.
Men det Danko Jones inte klarade av musikaliskt gjordes via mellansnack, bland annat klagandes på vädret om att det är en sorglig syn med metalheads i shorts och sandaler. Även en del artister fick sig en verbal smäll: "Fuck that homo-Bono of U2. Let that guy in Coldplay with the smoke-machine save the world, he can fucking have Gwyneth Paltrow".
Detta drog så klart in mängder med skratt och leenden i publiken.

Growlmetallarna Opeth kämpade på hårt med att visa upp hur extremt duktiga musiker de är. Frågan är vem som egentligen bryr sig i och med att låtarna är mestadels intetsägande. Detta fylls ut med tröttsamt mellansnack där bland annat sångaren säger att han hatar "gäspmetall". Jag tycker inte heller om gäspande metall och det var precis vad Opeth spelade. De saknade allt vad variation heter så som Soilwork och Cradle of Filth så imponerade gjorde.

Motörhead var en av de två stora huvudakterna som bokats. Nu var det många huvuden i publikhavet. Med risk för att låta som min farsa skulle jag vilja påstå att det var en väldigt lång låt med några få pauser. Var det flera _olika_ låtar? Aha, ja då måste det väl bero på att allt verkligen låter ganska exakt likadant. Jag är ju inte den som har några särskilda problem med metall eller hårdrock, detta var verkligen det ultimata bottennappet under Metaltown.
Envisa trumsolon som aldrig verkar vilja ta slut, precis som under Alice Coopers spelning 2004, och Lemmys sång som nog är det enformigaste som går att finna.
Som tur är det såväl gammal som ung i den stora publiken som funnit något i Motörhead som jag antagligen inte kommer anstränga mig för att finna.
Ska man gå på publikens engagemang och intresse för denna spelning var den minst sagt lyckad. Trots detta sitter det många och väntar på bättre tider längs med Göta Älv, trots att bandets spelning fylld med klassiska låtar.

Några stackare hade en spelning på Barken Viking (en stor båt på andra sidan älven) cirka 3-400 meter från scenerna. De kan inte haft det lätt att konkurrera med ljudnivån från Metaltown. I en paus under Motörheads spelning hörs "Sommartider hej hej" över vattnet och festivalområdet fylls med skratt tills Motörhead drar igång igen.

De näst djupaste bottennappet står Tool för. Jag trodde de spelade metall, åtminstone i någon form, det verkar ju både de själva och arrangörerna tro. Så var tyvärr inte fallet. För de inbitna fansen verkade detta vara en minst sagt fantastisk spelning och det var ganska mycket publik. Lite pliktskyldigt försöker jag övertyga mig om att inte åka hem och håller ut åtminstone ett tag.
Scenen var snyggt byggd och de hade väldigt fina projektioner på duk som täckte hela väggen bakom scenen. Dock kändes det scenmässigt mer som om man befann sig på en spelning med Matt Darey eller någon annan plattvändare snarare än en rockgrupp. Passivt värre var det på scenen, den största rörelsen jag såg någon i bandet göra var när Maynard James Keenan gjorde ett litet steg med mic-stativet (för övrigt inte helt olikt Lena Ph’s kända pose).
För min del var Tool bättre för några skivor sedan.

Inför Tools spelning kom någon människa från Sony BMG och sorterade ut bland fotograferna vilka som skulle släppas in i fotodiket. Tydligen vill de inte ha många professionella bilder tagna under spelningen, detta irriterar fotograferna något enormt som inte fått någon information på förhand varken av arrangören av festivalen eller Sony BMG. Endast de som på förhand valts ut släpps in.
Man skulle kunna tro att Sony BMG anser att de och deras artister är förmer än andra, eller åtminstone försöker skaffa sig ett rykte om det.
Dock har de redan ett rykte om att vara ett av de internationella svinföretagen när det gäller hur de behandlar sina kunder genom dolda spionprogram på sina CD-skivor med mera (mer info finner du via en Googling på Sony BMG).

Tool var ingen vettig uppföljare på Rammsteins succé förra året, både att de inte passade in och att väldigt många av besökarna valde att gå efter bara några få låtar. Det var oväntat trångt uppför trappen till bron över älven.
Dock lär ju alla fanatiska Tool-fans uppskattat att de kom hit, men till nästa år är det nog många med mig som skulle vilja se ett band som kan mäta sig med Rammstein.

Festivalen kändes i allmänhet lugnare och trevligare än tidigare år, inga slagsmål och alla vakter jag talade med var mycket trevliga och tillmötesgående. Kan vädret vara den enkla förklaringen?

Vad tyckte du om årets festival?

Bandtips inför nästa år: Suburban Tribe

Några bilder:
      

Fler bilder hittar du i galleriet >>