Broder Daniels sista spelning

På Way Out West 2008 gjorde Broder Daniel sin allra sista spelning, för att hedra sin gitarrist Anders Göthberg, som tog livet av sig i våras.
Obligatorisk att se och skälet till att jag besökte festivalen överhuvudtaget.
Jag har aldrig sett BD live innan så det blir lite överraskningar.
Innan jag går dit berättar min kompis farsa att han sett sångaren i BD på någon krog för ett antal år sedan (innan BD blev kända) och att en kille raggat på honom och velat ha med honom hem - i tron att han var en kvinna.
Det är i och för sig inget konstigt antagande - för killen ser verkligen speciell ut. Lite som en clown, eller ett förvuxet barn.
Men det är han som ÄR Broder Daniel, inget snack om den saken. Han lyser upp hela Göteborg, iklädd någon extremt märklig kappa.
Ideligen under spelningen tackar han fansen, som han kallar för "mina barn", för allt gensvar de ger under spelningen.

Mest hängivna är vissa tjejer längst fram med skärsår på armarna, BD-tröjor och tårar i ögonen. Min favoritlåt med bandet, I´ll Be Gone, framförs mycket bra, så även Shoreline och Lemon. Whirlwind som också är en otroligt bra låt görs inte lika bra live som på skiva, men visst är det godkänt. BD har även gjort en helt ny låt för att hedra Anders, och den håller god klass. Bandet avslutar spelningen med "No Time For Us" och jag (inklusive många andra tror jag) blir nog rätt sura när de aldrig återvänder för att sjunga "Underground".
Medvetet eller ett misstag?
Jag vet inte, men dåligt var det i alla fall.

Broder Daniel leverar hur som helst en lyckad sista spelning och betyget blir 4/5, sänkt betyg främst för att "Underground" uteblev, men detta var ändå en historisk spelning som jag är glad att jag såg.