Storsjöyran 2012

Det här var min första Storsjöyra - festivalen som gjorde sig känd för att boka större artister än vad de borde kunna, men som på senare år fått hård konkurrens av otaliga stadsfestivaler och därigenom fått allt svårare att locka både artister och publik. Och line-upen i år kändes om inte ljummen så kanske fingervarm. Jag lockades dock upp till Norrlands inland, med dess fem plusgrader och mygg, med löfte om att festivalen ändå var något utöver den vanliga langos-stinna och öltältsfokuserade stadsfestivalen. Och jag kan såhär i skrivande stund hålla med om att det är något visst med den fagra omgivningen, och nog fanns det några guldkorn i årets program ändå.

Jakob Hellman & Nerverna
Hellman som för tjugo år sedan snöt ur sig vad många frälsta senare kallat för århundradets bästa svenska skiva, har på senare år gjort sig känd för sina misslyckade försök att återta scenen. Att han nu turnerar med ett kompband kallat Nerverna, men verkar ha lämnat sina egna hemma är kanske mer än ett roligt sammanträffande. Sist jag såg honom under ett av hans upplivningsförsök hade han svårt att avsluta sina nyskrivna låtar och avbröt dem när han märkte att publiken var ointresserad och ropade efter ”Tårarna” eller någon av de andra stora hitarna från ”...och stora havet”. Två faktum kvarstår dock; hans äldre låtar är fortfarande bättre, men skillnaden mellan denna spelning och den jag såg för några år sedan är att Hellman själv åtminstone har fått tillräcklig distans till sina tidigare hits för att nu kunna leverera dem med stolthet över den låtskatt han faktiskt lyckades skapa under sina unga år istället för att begravas under den press det skapade på de efterföljande. Bäst blir det denna kväll då han låter både hans egna nerver och kompbandet Neverna falla ut i periferin och han själv på ett svängigt nästan Billy Bragg-liknande sätt där och då skapar avskalade versioner av på både äldre och nya låtar.

Thåström
Alltså, att recensera Thåström och i den recensionen säga att han gör något fel, eller framför något på ett felaktigt sätt, känns fel i sig. Därmed inte sagt att att konserten på något vis skulle vara felfri. Det är bara det att man får känslan av att Thåström har knådat sin version av sig själv och sättet han vill berätta det han uppfattat som livets visdomar så länge att det liksom blir svårt att säga emot. På scenen står han klädd i något som närmast kan beskrivas som en spionutklädnad i monokromt stasi grått, tagen ur en dålig film från 80-talet. Konsterten är bättre och dess inramning; i bakgrunden ekar allt som oftast en metalliskt klang likt en smedja och som scenljus skickar armaturen i korrugerad plåt ett blått kallt ljus över huvudpersonen i dramat. Utstyrseln till trots så gör Thåström inga försök till att smälta in i bakgrunden bakom en tidning, han är van att stå i centrum och gör det på ett briljant sätt. ”Beväpna dig med vingar” är den låt från hela festivalen som fastnat i huvudet och snurrat hela den långa tågresan ner igen, bara det ett gott betyg i sig. Och när Thåström sen lider ur sig ”Fan Fan Fan” full av tidigare misstag, så blir det sådär bra som musik kan vara när den levererar på flera nivåer, för där uppe står det trots allt någon som lägger ner stor möda och personligt engagemang på att ge sitt livs historia.

Maskinen
Kontrasten blir stor när jag skyndat mig ner från Thåströms konsert med de sista dystopiskt ekande tonerna fortfarande i öronen, och finner en kokande kittel av euforiska kids som är helt vansinnigt peppade. Det enda jag kan tänka på just där och då är att det är precis så här en konsert ska vara. För hatten av för de rutinerade rävarna Hellman och Thåström, men deras tid har ju passerat, inget ont menat, men så är det. Den här konserten är något helt annat; den sätter fingret rakt på nutidens puls och influenser, den sysslar inte det minsta med nostalgi och just av de anledningarna så står det 5000 galna kids i Badhusparken som älskar det, och jag räknar mig mer än gärna in i den skaran. Bäst är ”Krossa alla fönster” som avslutar konserten, mest för dess helt briljanta förmåga att leverera det viktiga budskapet om kvinnomisshandel (och allmänt destruktiva och värdelösa snubbar), förpackat i ett sjukt ösig och neonigt paket som publiken mer än gärna sliter upp och tar med sig därifrån.