Tittade just på Lönnlöv från Jens Lekmans konsert på Inkonst 22 september 2007. Den sången går så långt långt in i mig. Jag blir helt mjuk. Åhh ryser.

Jag minns så klart den kvällen. Jag var där med Micke. Vi stod längst fram. En ortoligt vacker kväll. Jag kunde inte alla låtar utan hoppades mest på A postcard to Nina. Den är något av det bästa jag hört. Det är sällan musik smäller sig in i hjärtat med dunder och brak så där självklart.

Det händer iblan och så blir en förälskad för alltid. Jag tar fram en skiva och hej är du hos mig igen. Underbart! Jag har saknat dig. Det är Jens Lekmans musik som oftas finns i mina lurar. Jag blir så lugn och bara myser. Lite som komma hem när en varit iväg ett tag. Landa och hitta allting igen.